Sockrets historia

Socker och kolhydrater är den största energikällan. Det första en människa äter vid södseln är socker, via den söta bröstmjölken. Redan där myntar vi vår förkärlek till de söta smakerna. Ser man tillbaka i tiden så finner man även förklaringen till detta eftersom den söta smaken på växten symboliserade att den var ogiftig.



Om vi tror att socker i maten är en ny företeelse så tror vi fel. Sedan urminnes tider har vi letar efter energi och fått det via örter, honung och rötter. I perioder har avsaknaden av socker varit så stor att vi tuggade björkkåda.


Först efter 966 började man massproducera socker, då via sockerrör som kom från Alexandria. År 1100 uppfann vi råsocker och det kunde utvinnas i mindre mängder via Venedigs raffinaderier. Sockerrörsplantager anlades på Kanarieöarna och Madeira och sköttes av slavar från Öst. Råsocker i större mängder anlände till Europa i samband med den Nya Världen. Eftersom vi slutade tugga rötter och örter i mängder började vi således använda råsocker i maten som tillsatser av olika slag.

Sockrets historia tog en ny vändning 1747. Det var den tyske kemisten Margraaf som presenterade något som slogs upp som världsnyhet. Han hade utvecklat ett sätt att utvinna socker ur den vita rotfrukten som gick att odla över hela Europa: sockerbeta.
Läkare föreskrev även socker som botemedel på olika sjukdomar som gallsten, epilepsi, spetälska, grå starr och ont i bröstet. Tro det eller ej men bröstsocker kunde hittas således på apotek ända in på 1900-talet.


Sockret i maten

Socker finns i nästan alla livsmedel, inte som råsocker men när livsmedlet bryts ned i magen så uppstår energi i form av socker.

Sakaros: Vanligt socker som ger energi och påverkar blodsockret. Tillför inga näringsämnen.

Glukos: (druvsocker) förekommer i blod och växtsafter och finns således i potatis, ris, majs, vete.

Fruktos: (fruktsocker) finns i fruktsafter och i honung. Intag av fruktos har en liten påverkan på blodsockernivån och har därför ansetts lämplig vid diabetes. Fruktos ger energi och tillför oftast mycket vitaminer och mineraler. Det bryts ner i levern vilket kan förstöra levercellerna och innebär att det kan lagras in som fett.