Tänk om…

Hur många gånger har jag väl inte tänkt de orden under min livstid. Tänk om…. jag bara vore smal då skulle jag göra än det ena, än det andra.

Det är inte lätt att passa in i ramen och kanske vet jag inte heller hur jag vill vara och vem jag vill vara?
Läs Eva-Leena´s härliga tankar kring självförtroende, övervikt och misslyckande!



Tänk om... jag var smal... Då skulle det inte finnas några som helst hinder för att leva livet fullt ut. Leva det liv som jag vill. Men, vem lurar jag egentligen?

Jag skulle säkerligen inte leva livet särskilt annorlunda bara för att jag vore smal. Jag är den jag är, med eller utan extrakilon. Det är det som finns inuti som jag måste acceptera så att jag blir nöjd och kan förbättra min självkänsla.

Snacka om att gömma mig bakom mina kilon. Fläsket har blivit ett ogenomträngligt pansar att ta skydd bakom. Så, vem lurar jag egentligen? Faktiskt ingen annan än mig själv.
Vad är det för fel att leva livet här och nu? Tjock eller smal. Spelar det egentligen någon roll. Huvudsaken är väl att  må bra, eller?

Men går det att må bra när jag har mina extra kilon att dras med samtidigt som jag ser alla feta tidningsrubriker med alla viktminskningsförslag. Den ena kuren efter den andra, som alla lovar en snabb och garanterad viktminskning. Tro det eller inte, men under mina 48 år här på jorden så finns det ingen kur som jag inte har provat (förutom operation då). Jag har lyckats många gånger, men lika säkert som amen i kyrkan så har lagt på mig kilona igen plus några till.

Det är bara att inse faktum. Det är inte så mycket vad du äter, utan mer hur du tänker omkring mat. Själv tänker jag på vad jag ska äta hela tiden. Den enda gång jag inte tänker på mat är när jag faktiskt sitter ner och äter. Då jag ju verkligen borde vara fokuserad på det som finns på tallriken.

Tänk om allt skulle handla om sen och inte om nuet. När är det då dags att börja leva?
Vem hindrar mig från att leva fullt ut och att njuta av livet? Svaret är jag själv och min dåliga självkänsla.

Duger jag? För vem ska jag egentligen duga om inte för mig själv.
Allt handlar om självkänsla och att tro på sig själv. Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Men faktum är att om jag inte tror på mig, vem sjutton ska då göra det.

Självkänslan är något jag får arbeta med varje dag. Speciellt när jag åter har lagt på mig en hel del kilon efter en kraftig viktminskning. Att då få höra: Hur kunde du gå upp i vikt igen?
När jag gick ner i vikt då fick jag många klappar på axeln och fick höra hur duktig jag var. Men sen då? Det är när det går dåligt som jag behöver dessa klappar på axeln och uppmuntrande ord. Även när och om jag slår ifrån mig och inte riktigt verkar ta emot de positiva uppmuntrande orden. Det sås ett frö. Jag lovar. Det kan ta lång tid innan det får fäste och börjar gro.

Jag klankar ner så bra på mig själv när vikten ökar. Det hjälper inte att få höra att nu får du väl ta dig i kragen och gå ner i vikt. Det jag hör då är att jag inte duger som jag är. Och det om något tär på självkänslan. Jag frågar mig själv ibland. Är jag bara min övervikt?

Dålig självkänsla medför att du är väldigt lyhörd och suger åt dig allt negativt som du får dig tilldelat. Det positiva finns liksom inte. Det gallras bort i ett mycket fint filter. Kanske sås det ett litet frö som sakta, sakta börjar gro och får dig att börja tycka om dig själv.

Text: Eva-Leena Valkonen